Near futures – online utställning

Tänk om det inte bara finns en framtid som vi kan leva i och kontrollera utan många möjliga framtider som vi kan tänka oss, planera och skapa gemensamt?
— Jennifer M. Gidley (futurist, forskare, psykolog), 2017

Introduktion

Framtiderna förändras ständigt. För ungefär 2500 år sedan tänkte vi inte ens på begreppet 'framtid'. Människornas liv var bundet till cykler, enligt årstiderna och solens och månens rytm. I vissa kulturer lever människorna fortfarande så.

Aktuella framtidsscenarier medför en osäkerhet om vår existens. Vår tid, som geologiskt kallas den antropogena eller kapitalogena eran, kännetecknas av naturkatastrofer och stora hot för allt liv på jorden. Detta har dock lett till ett ökat intresse för spekulationer om framtiden, vilket uttrycks i scifi-litteraturen, -filmerna och -TV-serierna, som blivit mycket populära under det senaste decenniet.

Vår nuvarande globala kris under våren 2020 har visat hur snabbt våra framtidsutsikter kan förändras och anpassningsbara vi måste vara för att undvika negativa följder. Av denna anledning har denna utställningen omvandlats från en fysisk utställning till en online utställning med projekt och examensarbeten av magisterstuderande vid Aalto-universitetets alla sex högskolor – Högskolan för teknikvetenskaper, Högskolan för ingenjörsvetenskaper, Högskolan för kemiteknik, Högskolan för elektroteknik, Handelshögskolan och Högskolan för konst, design och arkitektur.

’Near Futures’ presenterar åtta olika projekt inom dagens utvecklingstrender som visar studerandenas förhållningssätt till olika framtidsvisioner. Förändringar och innovationer tas upp på sätt som stöder konsumenterna och miljön och samtidigt är ett kritiskt ställningstagande till status quo.

Studenter presenterade:
Talisa Dwiyani
Laura Ham
Luisa Jannuzzi
Megan McGlynn
Soroush Moradi
Sébastien Piquemal
Team Simplify: Felipe Gálvez Avalos, Ville Närvänen, Miko Sutinen, Christian Ranta,
Daniele Vanerio
Team Trenox: Aalto-universitetet: Mikael Miettinen, Mikael Sammatti, Joonas Pulliainen,
Juho Nummiluikki, Valtteri Vainio, Erno Valtavirta, Juho Lehto med
Hochschule München (MUAS): Semih Can, Hilmi Yildirim, Larissa Bergmair,
Alexander Miller, Raphael Widman

Utställningskurator
Marjolein van der Loo
MA-student i Visual Cultures, Curating and Contemporary Art (ViCCA)
Aalto-universitetet, Högskolan för konst, design och arkitektur

Tack till
Sven Bossuyt, Kalevi Ekman, Petronella Grönroos, Antti Ikonen, Tomi Kauppinen, Pirjo Kääriäinen, Jonė Miškinytė, Naoko Nakagawa, Tarja Peltoniemi, Jessica Sinikoski, Petri Suomala, Laura Öhrnberg

I nära framtid

"Din tur"
"Vad ska jag göra?" säger jag. Hon tar upp en vit sten och håller den mellan pekfingret och tummen och säger: "Mina stenar är vita, dina svarta, så du börjar. Målet är att uppta större yta på brädet än jag. Placera bara en av dina stenar på en skärningspunkt."
Jag lägger en svart sten i mitten för att se vad som händer men blir genast distraherad av en plötslig regnskur som smattrar mot fönstret alldeles intill mig. Tunga droppar slår mot glaset och rinner ned till karmen och bildar en liten pöl.
"Mmm… älskar du inte den där doften? Den är underbar!" utbrister hon.
"Jaså?" frågar jag, eftersom jag alltid hatat regn och tanken bara tanken av kalla, blöta jeans som klistrar sig mot låren.
"Absolut! Det är så viktigt och vi alla behöver det! Utan det stora trädet på gården vore det mycket svårare, men vi använder vattentunnor när det behövs för somrarna här kan vara mycket torra. Vi tycker om regnet, särskilt på kvällarna. Det avdunstar inte så snabbt då och gör det lättare att somna."
"Hmm, låter som om ni har saker under kontroll." Mig gör regn också lite rosig, tänker jag.

Vid det här laget ligger det tio stenar på brädet, fyra av dem vita, och jag leker med en svart sten i handen innan jag lägger den bredvid en vit sten.
"Schh" väser hon och drar in luft genom mungiporna." Sedan lägger hon huvudet på sned och ser på stenarna i handen och på brädet fram och tillbaka. Under tiden låter jag blicken vandra längs hennes ärmar. Hennes kläder haar underbart vackra nyanser av djup indigoblå och mönstret med abstrakta figurer går hela vägen från axlarna ned till vristerna. Fåglar med spetsiga vingar, bär och plantor från vänster till höger. "Du tittar på en silvertärna! Under sin flyttning varje år vilar de här och har alltid med sig nya arter till vår gård, så de är en del av vårt liv nu, och vi tryckte dem själva på tyget."
"Det är vackert! Men vad är en tärna?"
"Din tur, haha, lägg en sten på brädet."

Bak i rummet hör jag ett surrande ljud, olikt insektssurr, det är ojämnt, börjar och slutar, börjar och slutar. "Vad är det där för ett surrande ljud" frågar jag.
"Ja, jag tänkte att vi ska ta kaffepaus snart och att du vill ha egen kopp, eller hur?"
Jag rycker lite lätt på ena axeln.
"Så jag tänkte printa ut din kopp medan vi spelar. När du inte använder den längre kan du lägga den i komposten utanför. Vi printar bara i organisk cellulosa. Men behåll den så länge du vill. Vi printar nästan allt vi behöver på nytt, nyligen även en fjärrstyrd bil att leka med."
Jag hade lust att genast rusa upp och se hur min kopp ser ut och hur den blir till, men försöker vara en anspråkslös gäst och frågar: "Printar, sade du? Printar ni allt ert porslin också?"
"Visst, en del av det, men vi använder fortfarande lergods som finns kvar från min tid som lärare, du vet, innan de automatiserade den mänskliga kognitionen."

"Nu har jag dig! Du är fast! Kolla! Mina stenar omringar dina stenar, så du kan nu ta bort dem från brädet. Börjar du få grepp om det?"
"Hmm, jag tror det, jag funderade på en strategi men vi får snart se om den fungerar."
"Ska vi ta vår kaffepaus ute nu? Regnet tycks ha slutat, kanske vi stöter på någon i den gemensamma paviljongen."
"OK! Kan du berätta litet om de andra? Den senaste bosättning jag besökte för den här artikeln var en grupp på trettiofem personer som hade valts av en algoritm, vilket tycks vara vanligt."
"Självklart, jag ska bara ta din kopp och möter dig vid dörren så kan jag visa dig."
"Jo, ser du, här finns inte så många människor, i själva verket är det bara vi, ser du de höga hyddorna där och där? Byn, om du ens kan kalla den så, optimerades ända från början: off-grid och självförsörjande för åtta vuxna. Också byggandet gick mycket effektivt. Var och en har sina färdigheter så vi kompletterar varandra väl. Vi trivs också bra tillsammans och stöder varandra när vi kan. Att dela på uppgifter är lätt för oss, och vi använder digitala plattformar för att hålla kontakt med människor som bor på annat håll. Men vi tror att det var en kurator snarare än en algoritm som valde oss."

"Hmm, men hur vet ni vad som händer, jag menar, allmänt taget, hur följer ni med nyheter och sådant?"
"I allmänhet kan man säga att de flesta av oss bryr sig inte om att följa nyheterna. Vi läser förstås och diskuterar olika ämnen, men vi använder hellre forskningsrapporter från webbplatser som samlar data. På vissa plattformar är diskussionerna kring ett visst tema rätt politiska och kritiska, men vi är själva också politiskt aktiva. Genom detta, men ännu mer genom att diskutera de här ämnena i vår gemenskap, känner vi oss mycket delaktiga och involverade."